Leva är inte självklart

 

1997 tog jag examen och åkte ut i världen, närmare bestämt till Gambia, för att jobba som volontär på ett tyskt skogsprojekt. Jag anade inte, när jag åkte iväg på våren, att jag skulle opereras akut i Birmingham i augusti samma år.

Mitt vuxna liv hade precis börjat och jag förträngde en ständigt växande smärta i högra skuldran. Smärtan spred sig, och jag tappade så småningom känsel i hela underkroppen och överkroppens höger sida. Jag visste inte att jag hade en tumör i i nacken, direkt på ryggmärgen. Sjukvården i Gambia kunde inte ens undersöka mig, så jag flög till Birmingham där mina vänner hjälpte mig få vård.

Innan operationen sa man till mig att det finns stor risk att ryggmärgen skadas och att jag kanske inte kommer kunna gå och röra mig som vanligt. Dessutom visste man inte om det var frågan om cancer eller inte. Jag var jätterädd. Jag minns att jag inte kunde kontrollera kroppens skakningar av rädsla när jag låg där och förbereddes inför operationen. Så här känns det säkert, tänkte jag, när man vet att man ska dö. En rädsla utan botten. Jag var inte alls beredd på att mitt liv skulle ta slut.

Som tur var, kunde jag gå efteråt, tumören var godartad and the rest is history.  Fortfarande hög av morfin, grät jag glädjetårar när jag kände att jag kunde röra mina fötter och ben. Då lovade jag mig själv att aldrig någonsin ta någonting för givet.

Det är inte självklart att jag har fått detta liv. Att jag kan andas, att jag kan gå. Att springa, att älska att äta. Inget är självklart.

Jag minns de första stegen jag sedan tog, och den första joggingturen på stranden vid Leybato i Serekunda. En fullkomlig känsla av lycka av något så självklart. Jag fick mitt liv tillbaka.

Idag fick jag höra en annan persons berättelse om ett liknande uppvaknande, som kom mig att minnas mitt eget. Erfarenhet av den här sorten är dramatiskt, men också ett effektivt sätt att  påminnas om sin egen dödlighet. Och vad ska jag då göra med resten av mina dagar (som ju är räknade)?

Jag vet inte. Måste hitta på något större än mig själv. Hjälpa någon annan.

Jag vill vara fri för frihetens skull. Och egentligen vet jag ju att jag är det, det är bara mina tankar som spelar mig en sprätt ibland. Det är mitt inre snack, det som knappt hörs, som säger – men så där kan man ju inte göra – du kan ju inte det där – det kan väl inte jag…. och så vet jag, att visst kan jag.

Visst kan jag göra vad jag vill. Och just nu vill jag bestämma mig hur jag vill leva återstoden av mitt liv.

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

© 2019 Aleksandra Holmlund . Powered by WordPress. Theme by Viva Themes.